I många många år har jag varit en person som satt in mina pengar på banken. På ett sparkonto som jag öppnade för ganska många år sedan. En del i min familj verkar tro att jag har pengarna hemma i madrassen och att jag har noll koll på räntor och sånt. Det var lite kul för ett av mina barn frågade mig härom veckan hur jag hade det ekonomiskt. Jag vet liksom inte varför jag fick frågan men tänkte att nu jäklar ska jag visa att jag kan! Jag började berätta om att jag har avsatt ungefär 70% av mitt sparkapital på utdelningsaktier med högst direktavkastning och att jag räknade med en generell tillväxt på mellan 15-18%. Det blev helt tyst vid köksbordet.
Jag fortsatte samtalet med nytt kaffe i koppen och en bulle jag just hade tinat upp. Jag frågade om det möjligen var så att mitt älskade barn behövde lite tips och råd om hur man sparar bäst? Utan att knappt hämta andan så började jag förklara systemet med indexfonder och hur man skulle tänka om ville ha en trygg sparform som kunde generera en del pengar också. Jag blev avbruten. Det var inte så det var menat! Jag ville bara veta att du har en bra och trygg ålderdom! Det var svaret jag fick. Jag vet att det snart kommer att komma en fråga om ett litet lån till en handpenning på ett hus, men den frågan kommer inte jag att ta upp i alla fall.